Indonesien 2002 .... Djup i djungeln vid Bukit Lawang apa räddning och rehabilitering Centrum.
Det var en verkligt fantastisk dag, den bästa, jävla vandringen någonsin. Som alltid vinner den ivriga kombinationen av rädsla och spänning varje gång.
Vi hade börjat snyggt och tidigt med vår guide. Hans riktiga namn var 'Yetno' men han var känt kärleksfullt som Ronaldo på grund av hans starka fysiska likhet med Brazilian hjälte. Det var bra. Med varje steg blev spänningen att se en orangutang starkare, tyvärr flera timmar in till vandringen och fortfarande ingen glimt. Vi började alla undra om det trots allt skulle bli en besvikelse. Sedan får plötsligt Ronaldo en glimt av något. Han uppmärksammar vår uppmärksamhet och mycket till vår glädje sitter en mamma och en liten pälsig baby tillsammans några meter bort!
Eftersom de har rehabiliterats i centrum var de inte rädda. Vi hade äran att stå och titta på dem i över en timme. En ensam manlig man finns också i närheten, men det är barnet och hennes mamma som tar min fulla uppmärksamhet. Mitt sinne vänder tillbaka till mina skoldagar. Jag kommer ihåg en lektion i religionsutbildning. Läraren bad oss definiera skillnaden mellan människor och djur. Han insisterade på att djur inte känner kärlek på samma sätt som vi. Jag instämde inte. Jag var övertygad om att kärlek var universell och att jag inte kände någon gräns för arter. Läraren hade hävdat att mödrar skyddade sina barn genom enbart instinkt. Jag är säker på att han aldrig hade bevittnat synen på en morapa och hennes bebis. De var så förpackade i sin egen kärlek att de knappt märkte deras trollbundna publik. Det var perfekt.
Vi drog oss bort med extrem motvilja och började den hårda promenaden hem, glad.
Jag var på väg mot gruppen. Strax innan jag kom till lägret såg jag något i träden framåt. Det var en annan! Det verkade ganska långt borta men jag gjorde pepparkaktonerna mot den gröna regnskogen. Jag pekade och vände mig till guiderna för att få uppmärksamhet. Men när jag hade vänt mig tillbaka varelsen mycket närmare och den här såg inte lugn ut och rörde sig ganska i riktning mot mig, munnen satte sig i det jag bara kan beskriva som en bestämd grimas, svängande genom träd systematiskt och gör alarmerande framsteg direkt mot mig. Guiden ropar: "Run its Mina!" Alla vänder sig och börjar springa i motsatt riktning till det vi kom ifrån och placera mig precis på baksidan av gruppen, med den galna apan precis bakom mig. Det var uppför backen och otroligt svårt att gå i värmen. Adrenalinet drivte oss. Tanken att hon var precis bakom mig drev mig uppför den kullen. Ibland måste hon ha varit inom några meter från att sträcka ut sin starka orange arm och slå mig i golvet. Orangutanger kan vara små men de är otroligt starka, väger i genomsnitt ett ton och kan ganska mycket sönder dig om de vill. Ronaldo är bakom mig nu och saktar ner "Mina" genom att kasta bananer på henne! Ett öronsplittande rop genomborrar kaoset: 'Gooooooo snabbt ...' Vi stormar det helt och hållet nu på andra sidan kullen, riva ner denna otroligt branta kulle, desperat att inte tappa fot och falla i hennes välkomnande armar ...
De lyckas skydda henne. Och vi når säkerheten i lägret, otroligt lättad, droppande av svett och utmattad.
Vi sitter alla och kollapsar något i jorden medan de berättar den sorgliga berättelsen om Mina orangutanen, kärleksfullt känd för lokalbefolkningen som: "Djungelens drottning."
Som spädbarn har hon bevittnat mordet på sin egen mamma av olagliga tjuvjägare. Hon hade räddats och rehabiliterats i centrum. Någon gång efter att hon släppts i djungeln fick hon sitt eget barn och barnet dog. Hon bar den döda babyapan med sig, vilket förmodligen var en del av hennes egna naturliga sorgprocess. Tränarna hade sett det som ohälsosamt så bestämde sig för att ta bort hennes baby. Hon blev arg. Sedan dess har hon fått en ny bebis. Hon vill inte förlora den här. Erfarenheten har lärt henne att inte lita på människor, och hon och hennes art har goda skäl. De WWF rapporter bara 104,700 Orangutanger är kvar på planeten. Detta beror till stor del på förstörelsen av deras vana av palmoljebönder, eftersom efterfrågan på denna billiga produkt ökar, avskogningen råder. Strider har utkämpats i flera år mellan demonstranter, ursprungsbefolkningar och Brazilian regeringen angående vem som har anspråk på detta land. Senast framhölls i konflikten kring vem eller vad som ligger bakom de förödande skogsbränderna som för närvarande rasar genom den dyrbara Amazonas.
Så var Mina handlingar födda från instinkt eller kärlek? Jag har varit kär och nu när jag har barn förstår jag det, olika former av kärlek. En kärlek med ett lejonhjärta som skulle kämpa till döds, för att hålla mina egna barn säkra, en kärlek som inte känner till gränser för arter eller gränser för ansträngning, så stark som den är mjuk. Som de flesta mödrar och fäder som läser detta, känner jag igen samma kärlek som jag har upplevt i Mina.
Jag slår vad om att hon och barnet är ensamma om att de går förlorade i sin egen speciella bubbla: Obrytbar, formidabel, stark och rå.
Mina orangutangen var en mamma som hade tappat. Hon skulle ha gjort allt för att hålla sitt nya barn. Hon var så rädd för att förlora det hon älskade igen. Hon var livrädd för att smärtan skulle komma tillbaka, smärtan vi känner när kärleken dör.
Jag minns henne med spänning, respekt och beundran, och jag berättar den här berättelsen ofta. Det var absolut en av mina favoritresor. Tiden, att jag kom så nära naturen och ren kärlek, att det nästan slet mig isär.
